text: Ann-Marie Ivars
I städernas språk möts många olika språkformer, både riksspråkliga och
dialektala. De stora skiftniningarna har inneburit en utmaning för svensk
språkforskning, som rätt sent har gett sig i kast med den språkliga verkligheten
som råder i städerna.
Detta gäller också Finland, där vi i dag vet mycket litet om språket i städerna utanför Helsingfors. I syfte att vinna mer kunskap om stadsspråken startades 1990 ett projekt kallat "Finlandssvenska stadsmål". Ett centralt tema för projektet är den regionala och den sociala variationen mellan och inom stadsspråken i fyra städer, alla belägna inom det svenska språkområdet i Finland.
TIDIGARE FORSKNING
Viktiga insatser inom svensk stadsmålsforskning gjordes av pionjärer som Olof Gjerdman med studier över de sörmländska stadsmålen (1918, 1927) och Ingemar Ingers med en beskrivning av språket i Lund (1957). Men den egentliga forskningen kom igång på allvar så sent som i slutet av 1960-talet. Modern inspelningsapparatur och datorer gav då tillsammans med de sociolingvistiska metoderna nya möjligheter att studera skiftande språkformer som de som talas i en stad. De nya metoderna har tillämpats på studier av språket i bl.a. Eskilstuna, övre Norrland och Helsingfors.
FINLANDSSVENSKA STADSMÅL
Också forskningen i svenskan i Finland har traditionellt visat mer intresse för riksspråket och de genuina dialekterna än för språket i städerna. Mer kunskap om stadsspråken hoppas vi få genom projektet "Finlandssvenska stadsmål", som startades 1990 och knyter till sig forskare från såväl Helsingfors universitet som Åbo Akademi. Den viktigaste uppgiften för projektet är att beskriva ljud- och formläran samt att klarlägga särdrag i ordförrådet och meningsbyggnad i talspråket i fyra städer. I centrum för intresset står den språkliga variationen, hur språket har varierar efter geografiskt läge, men också efter talarnas ålder, utbildning och kön.
Undersökningen är som redan framgått inte heltäckande utan begränsad till fyra städer: Jakobstad och Kristinestad i Österbotten, Ekenäs och Lovisa i Nyland. Genom att sprida undersökningsorterna på två landskap vill vi försöka klarlägga regionalt betingade skillnader i finlandssvenskt språkbruk. Men genom att kontrastera olika stadsmål mot varandra hoppas vi också kunna föra forskningen framåt och bidra till ett svar på frågor av mer allmänt intresse: Finns det specifika stadsmål i dagens moderna samhälle? På vilken nivå i språkbyggnaden finns deras särdrag och vilket ursprung har de? Är de rester av gammalt lokalspråk eller ett resultat av särutvecklingar inom stadsspråket?
För att få svar på frågorna som ställts har vi spelat in ett material bestående av gruppsamtal mellan personer som hör till samma sociala nätverk i staden och känner varandra väl. Det betyder att materialet är stilistiskt enhetligt, och stilnivån i inspelningarna kan betecknas som vardaglig oreflekterat språk som används i samtal mellan vänner. Genom att hålla samtalen på en vardaglig stilnivå hoppas vi kunna dra slutsatser om lokalspråkens livskraft och deras förmåga att stå emot inflytelserna från riksspråket i dagens samhälle. Talarnas grad av tvåspråkighet och deras förmåga att växla mellan stadsdialekt och riksspråk när också talsitutationen växlar, det är däremot en fråga som faller utanför undersökningens ram.
Analysen är inriktad på företeelser där avvikelser finns mellan dels lågspråk och lokalt riksspråk, dels stadsmål och finlandssvenskt riksspråk. Av mindre intresse är då t-lösa former av ord som huse 'huset' och kasta 'kastat' eller kortformer som tala 'talade', sku 'skulle' och int 'inte'. Dessa former är så gott som regel och uppvisar knappast någon variation alls, vare sig regionalt eller socialt i materialet. Mer intressanta är däremot växelformer som spring/springa av infinitiver, där bortfallet av -a dels följer olika regler beroende på geografiskt läge och dels varierar socialt mellan talare av lågspråk och lokalt riksspråk. Andra språkdrag som varierar såväl socialt som regionalt är artikelsynkopen i den bestämda formen av maskulina substantiv, t.ex. gårdn/gården och saln/salen. Specifik för Nyland är variationen han är sjuker/han är sjuk, med former som tillhör talare med lägre respektive högre utbildning. Och ortsspecifik för Kristinestad är växlingen gator/gatorna och husen/husena i bestämd form pluralis, två variabler som även de har social innebörd och signalerar lågspråk respektive lokalt riksspråk i staden.
STADSMÅL OCH IDENTITET
Frågan om man på undersökningsorterna kan urskilja distinkta stadsmål som tydligt avtecknar sig mot såväl dialekterna i omgivningen som det finlandssvenska riksspråket, det kan inte heller besvaras i det här sammanhanget. Men materialet talar för att småstaden Kristinestad har ett specifikt stadsmål, som uppvisar egna särdrag i förhållande till såväl granndialekterna som riksspråket. I industristaden Jakobstad är kontrasterna i språkbruk större än i Kristinestad, men där är det svårare att tala om ett distinkt stadsmål. Den lågspråkliga varianten flyter nämligen mer eller mindre ihop med dialekten i Pedersöreområdet, medan den lokala riksspråksvarianten står rätt nära talspråket i Helsingfors.
I båda fallen kan förklaringen till skillnaderna i språkbruk sökas i städernas lokalhistoria. Kristinestad har i sin egenskap av småstad redan under 1700- och 1800-talen utbildat stabila språkvanor, som inte har rubbats av någon större inflyttning. Att lågspråket i Jakobstad närmar sig dialekterna i grannskapet kan ha sin grund i gammal tradition. Men det kan också bero på en omfattande inflyttning av industriarbetare från omgivande landsbygd så sent som i början av 1900-talet. Nya språkvanor har på grund av inflyttningens art inte behövt utbildas för den inbördes förståelsens skull.
De närmare sammanhangen beträffande stadsmålen och deras nutida status som talspråk klarnar först när undersökningen är slutligt genomförd. Mycket tyder likväl på att de lokala stadsmålen med sina inbördes skiftningar mellan lågspråk och högspråk är livskraftiga varianter av finlandssvenskt talspråk. Städernas språk har liksom andra geografiskt och socialt förankrade språkarter en viktig funktion som bärare av den lokala identiteten och som uttryck för samhörigheten inom den egna gruppen. Riksspråket tränger på och inflytelser utifrån gör sig visserligen gällande. Men samtidigt finns också i dag ett klart behov av att markera den egna särarten genom att åtminstone inbördes hålla fast vid traditionella, lokalt utformade språkvanor.