Lectio praecursoria 23.1.1999

Språk, motivering, isomorfi

Av Jan Lindström

Språkets väsen har fascinerat människan sedan urminnes tider. Varför? Därför att det inte är uppenbart, svarar Dwight Bolinger, en av 1900-talets stora språkvetare.

En av språkets centrala gåtor gäller förhållandet mellan det språkliga tecknet och dess innehåll. Den tyske filosofen Wilhelm von Humboldt föreslog på 1800-talet, då modern språkvetenskap började ta form, att det språkliga tecknet principiellt sett har en godtycklig skepnad. Grundtanken, som inte är bara Humboldts i sig, är här rimlig: en ljudkombination som träd i svenskan ger ingen vink om ordets betydelse; som vi vet kan samma företeelse i andra språk betecknas med en helt annan ljudkombination; till exempel arbre, baum eller puu. Det språkliga tecknet ter sig alltså godtyckligt, arbiträrt, såtillvida att det bygger på en konvention.

Det var givetvis Ferdinand de Saussure som i början av 1900-talet myntade tesen om det arbiträra tecknet för språkvetenskapens del. Också Saussure utgick från att den språkliga symbolen, som består av ett fysiskt uttryck och ett innehåll, har en arbiträr funktion, och att denna sammansatta relation, den lingvistiska formen, inte är bestämd eller motiverad av någon utomspråklig företeelse. Detta stämmer i hög grad om man tittar på de minimala tecknen, de osammansatta eller icke-avledda orden, t.ex. träd, och i synnerhet om man betraktar dem i isolering från andra tecken i språket.

Tesen om det arbiträra tecknet bör dock modifieras om man beaktar tecknens inbördes förhållanden inom ett språksystem. Ordet träd bildar en motiverad gemensam bas i kategorisammansättningar av typen lövträd, äppelträd, parkträd, julträd; träd har vidare en metaforisk motivering i till exempel släktträd och träddiagram. Saussure kallar detta för relativ motivering, tecknen och deras innehåll är icke-godtyckliga i relation till varandra. Saussure betonar att alla studier som försöker beskriva språket som ett system måste utgå från denna princip, en begränsning av det godtyckliga. Utan relativ motivering skulle språket i själva verket befinna sig i ett kaotiskt tillstånd. Det är i sista hand det mänskliga sinnet som bringar ordning bland tecknen och begränsar deras godtycklighet, säger Saussure.

Som många språkvetare påpekat, förefaller det vara en nödvändighet att godtyckligheten minskar när de språkliga tecknen blir större, dvs. då de kombineras med andra tecken. Bland förespråkarna för denna syn kan nämnas den ryske litteratur- och språkvetaren Roman Jakobson, som framhåller att det faktiskt finns aspekter på språket som är externt motiverade, ikoniska; en term som härstammar från den amerikanske 1800- talsfilosofen Charles Sanders Peirce. Informationsföljden i en mening tycks till exempel ofta sammanfalla med den verkliga ordningsföljden i ett förlopp, såsm i Caesars Veni, vidi, vici. Språket förefaller ikoniskt även på ett mindre påtagligt, diagrammatiskt sätt -- även denna en term som kan föras tillbaka till Peirce. Som exempel på detta kan nämnas det universella faktum att en avledning, t.ex. storlek, som regel är längre än den stam, t.ex. stor, som avledningen bygger på. Längden går alltså ikoniskt ihop med den mer specifika eller mer komplexa innebörd som en avledning uttrycker i relation till en enkel stam.

John Haiman har senare på 1980-talet gått i spetsen för den ikoniskt inspirerade språksynen. Haiman identifierar två centrala ikoniska krafter. Den ena är motivering, dvs. den utomspråkliga verkligheten återspeglar sig på något sätt i den språkliga strukturen, t.ex. i ordföljden: veni, vidi, vici. Den andra kraften kallas isomorfi, som går ut på det universella villkoret att ett tecken har en, och bara en betydelse, och omvänt: olika tecken har olika betydelse. Det finns sålunda inga genuina synonymer -- flera tecken för ett innehåll; och homonymi -- ett tecken för flera innebörder -- förekommer bara i undantagsfall, ofta som ett resultat av historiska ljudändringar.

Enligt Haiman kan man lika bra vända på det hela och anta att gemensamma formella drag mellan olika tecken återspeglar någonting gemensamt i tecknens funktion. Direkta frågor, t.ex. Har du problem?, och frågeformade konditionala satser, Har du problem, kan du vända dig till mig, har tydligen samma form, eftersom både frågor och konditionala satser syftar på någonting osäkert. Parallellismen märks även däri att konjunktionen om inleder indirekta frågesatser såväl som konditionala bisatser.

* * * *

Det är bland annat dessa tankegångar som ämnet för min avhandling, reduplikation -- eller upprepning -- i svenskan, har anknytning till. Man har i många sammanhang noterat att reduplikation i olika språk bygger på ikonicitet. På det mest generella planet kan detta relateras till att reduplikation är ett kvantitativt sätt att ange betydelseskillnader, t.ex. mellan fin och finfin. Det kan anses som ett ikoniskt faktum att den reduplicerade formen nästan alltid uttrycker en mer specifik innebörd än en icke- reduplikativ utgångsform. En mer påtaglig sida av ikonicitet är att reduplikation i många språk uttrycker någonting som verkar stå i direkt relation till den repetitiva språkliga formen, såsom upprepade handlingar, flertal eller intensiv grad.

Mot denna bakgrund är det kanske inte så överraskande att upprepning i svenskan i vissa fall, eller på en viss kommunikativ nivå, har liknande funktion: t.ex. upprepad handling i han slår och slår, flertal i han fick prickar och prickar och prickar, intensifiering i en stor, stor gryta.

Det är även ett återkommande universellt drag hos reduplikation att den vid sidan av de mer eller mindre externt motiverade innebörderna också uttrycker betydelser som har med talarattityd att göra, såsom artighet, ömhet, men också invändning och ringaktning. Kognitionsforskaren Terry Regier förmodar att dessa betydelser har någon konceptuell släktskap med de ikoniska betydelserna, eftersom de markant ofta förekommer i samband med dem i sinsemellan icke-besläktade språk. Det förefaller rimligt att intensifiering kan associeras med ökat intresse; diminution kan övergå till att signalera någonting obetydligt, något som man kan ringakta -- å andra sidan kan något diminuerat vara skört på ett rörande sätt, vilket ger upphov till den mycket allmänna associationen mellan diminution och ömhet. Man kan tänka sig att sinnet, såsom Saussure påpekar, introducerar ordning bland dessa betydelser: en konceptuell släktskap motiverar den gemensamma formella nämnaren, reduplikationen, även i fall som inte verkar vara ikoniska om man betraktar dem i isolering.

Det är intressant att svensk reduplikation visar på konceptuella släktskapsrelationer av den ovannämnda typen: upprepning vid artighetsfraser, t.ex. tack tack, intensifierar tydligen tacksamheten och vänligheten på samma sätt som frasen Tusen tack! fungerar och där kvantifikatorn tusenhar en intensifierande funktion; diminueringen i en utsaga som Jag ville skaffa små, små barn signalerar snarare ömhet än betonar barnens extrema litenhet; ett påstående som Det här är enkelt kan bemötas och nedtonas med upprepningen Enkelt och enkelt -- talaren signalerar alltså någon invändning mot den karakteristik som den andre gjort.

Som ni kan notera har jag studerat svenska upprepningar där leden å ena sidan kan följa varandra utan något sammanlänkande element (t.ex. små små barn), å andra sidan kan upprepningen bli ett enhetligt uttryck genom konjunktionen och (t.ex. han slår och slår). Ett resultat av min studie är att dessa två typer av upprepning -- som i tidigare beskrivningar ofta uppfattats som varianter av ett och samma uttryck -- har en arbetsfördelning. Omedelbar upprepning används då man fokuserar någon avgränsad företeelse, t.ex. intensiteten vid positiv grad eller utsagans allvar i ett bestämt ögonblick; samordnad upprepning går ihop med någonting icke- avgränsat, t.ex. imperfektiva verbfraser eller distributiva uttryck. Denna arbetsfördelning har drag av relativ motivering på språkets systemnivå; den kan också ses som en avspegling av isomorfi hos svensk reduplikation. Det är alltså fråga om att formellt likartade upprepningar har någon funktionell eller konceptuell gemensam nämnare. En liten skillnad i form -- valet mellan omedelbar eller samordnad upprepning -- återspeglar också en liten funktionell skillnad, nämligen de nämnda avgränsade och icke- avgränsade semantiska orienteringarna. När allt kommer omkring har vi här att göra med Saussures relativa motivering, dvs. den i systemet principiellt inbyggda godtyckligheten begränsas med hjälp av en viss intern ordning. På så sätt har min lilla, till ämnet välfokuserade studie säkert också kunnat säga någonting om språket i allmänhet.

Referenser

• Bolinger, Dwight, 1980: Language--the loaded weapon. London & New York: Longman.
• Haiman, John, 1980: The iconicity of grammar: isomorphism and motivation. I: Language 56. S. 515-540.
• Jakobson, Roman, 1971: Quest for the essence of language. I: Selected Writings II, Word and Language. The Hague, Paris: Mouton. S. 345-359.
• Lindström, Jan, 1999: Vackert, vackert! Syntaktiskt reduplikation i svenskan. (Studier i nordisk filologi 77.) Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.
• Malmberg, Bertil, 1973: Teckenlära. En introduktion till tecknens och symbolernas problematik. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers.
• Moravcsik, Edith A., 1978: Reduplicative constructions. I: Universals of human language volume 3: Word structure. Red. av Greenberg, Joseph H. Stanford, CA: Stanford University Press. S. 297-334.
• Peirce, Charles Sanders, 1932: Collected papers, vol 2: Elements of logic. Cambridge, MA: Harvard University Press.
• Regier, Terry, 1998: Reduplication and the arbitrariness of the sign. I: Proceedings of the twentieth annual conference of the Cognitive Science Society. Red. av Morton, Ann Gernbascher & Derry, Sharon J. Mahwah, NJ: Lawrence Erlbaum Associates Publishers. S. 887-892.
• de Saussure, Ferdinand, 1959 [1916]: Course in general linguistics. Engelsk översättning av Baskin, Wade. New York: McGraw-Hill Book Company.